Det var han som tog beslutet, och drygt tre veckor efter det dejtar han en gemensam vän till oss. Jag är fortfarande delvis kär i honom, såklart, det är som att vända Titanic att släppa 6 år av uppbygd gemensam värld, framtid, vardag, egenheter ihop. Så mitt hjärta klämtar fortfarande öronbedövande stundtals, men med längre och längre tid emellan. Och jag älskar att det gör det, att det kämpat så väl och som klarar det här. Jag klarar att låta honom gå.
Jag har maniskt solsidan-putsat vår separation för att klara av den. Men med allt som hänt så vill jag inte tygla mitt hjärta av artighet mer, jag vill inte förminska min tro, mitt hopp och min kärlek. Det finns inte en människa menad för var och en av oss, livet går vidare, men jag hade valt honom. För resten av livet. Kärlek väljer man.
Jag vill säga det här, släppa ut ångan som pyrt och sprängt, frustrationen att inte vara fri. Jag slutade uttrycka mig både här och annanstans, för att jag skämdes och skrämdes. Skämdes av tanken på att jag är en sån som valt någon som gör såhär, att det därför nästan är mitt eget fel. Men jag känner inte så längre. Han blev en annan, som jag inte vet om jag känner. Jag skrämdes för att världen var obegriplig och att det fanns så otroligt mycket som jag upplevde att jag kunde känna och säga fel.
Jag vet inte om den oron någonsin riktigt tar slut, men ju mer jag erövrar mitt liv och släpper det gamla, desto mindre behöver jag svar och begriplighet. Jag har ingenting att göra med något annat än mitt eget. Jag kan inte stanna mitt liv för att jag inte vet hur andras fortskrider. Jag kommer ju aldrig att veta det.
Och det är en av sakerna som jag vill prata mer om; bristen på kontroll. Att inte veta, sak på sak på sak. Att inte veta vad som är att göra eller känna rätt eller fel. Att bit för bit komma över att inte veta och att komma till ro med att inte ha kontroll eller kunna påverka.
Att klara av att låta någon gå.