Ni fattar inte hur jag grät. Jag har aldrig gråtit så hårt i hela mitt liv. Min kropp var en enda stor lunga som krympte och expanderade till bristningsgränserna, som desperat letade det syre som sa att det skulle försvinna. Äggskalet som var jag höll på att spricka. Jag var tom, all insida var försvunnen och kvar var kramp, som spreds upp mot halsen och jag ville kräkas.
Ni fattar inte hur jag skrek. Jag har aldrig skrikit så hårt i hela mitt liv. Jag skrek för livet och för att ingen jävel gör så mot mig, någonsin. Alla kärleksfulla ord som jag någonsin sagt vände sig i magen som allt annat, komprimerades och inverterades. Jag skrek från kärnan av själva min varelse.
Varje cell var cancer, vakenheten gift. Punkterad, imploderad.
Jag fattar inte hur jag klarade den. Smärtan som drabbade mig.
Drabbade.
Jag fattar inte att den är över nu.
Bild från förra årets augusti. Tänk hur årets visar sig vara, och tänk all tid som finns framför. Tänk att det fungerar!