Jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag vet inte hur en gör. Men jag tror att jag gjort fel.
Jag har sprungit runt och jobbat ihjäl mig för att allt ska bli bra, inget ska bli obekvämt eller fel. Jag har sprungit framför vågen men den har nått mina hälar och dragit ikull mig. Innan dess stressades jag sönder av att jag hade den i ryggen. Nu drunknar jag av sorg från alla håll och kanter och när människor säger ”skönt att höra att du är okej i alla fall” så dör jag. Men det är ju mitt eget fel för det är jag som annonserat ut det. Att det blir bättre och bättre och att jag kommer vara okej med allt, att det kommer bli bra, att det är så mycket med mitt nya liv som är bra. När jag trodde att jag skulle kunna springa nog snabbt för att hinna undan.
Men jag är inte okej. Jag är allt annat än okej. Ingenting är okej. Det finns ingenting i det här som är nu som jag ville ha. Han jag byggde mitt liv med är död och jag tvingas vända blicken mot någon som inte är han men som mitt hjärta stannar av att se för att han liknar honom så himla mycket. Sex år försvinner inte på sex veckor, men han har bytt civilstatus igen. Och jag påminns om det jag inte längre har och den framtid jag inte får, hur jag inte kommer vakna upp imorgon bitti. Det är så sjukt svårt att greppa.
Jag orkar inte se medlidandet i era ögon när vi möts men jag orkar inte tomheten när jag står där själv med min sorg och ni går iväg utan att ha en aning.
Jag är en spillra.