Valborg var att cykla in till byn och längst vägen se en tofsvipa på ängen vid Holmen. Det var att passera flera översvämningar från ännu igenfrusna diken, att ha pirr i magen och en tia i fickan att köpa korv för. Valborg var att ju längre åren gick få ta del av vuxenproblematiken kring att Nästa år kanske det inte ordnas en brasa här i byn, ingen vill ha ansvaret över det men att än så länge bara vara glad och undvika att kliva ned i iskalla diken mellan vägen och ängen där brasan stod.
Valborg var en brasa, allsångshäften, fika och om en hade tur: skolbarn som läste egenskrivna vårdikter. Det var människor som samlades för att samlas, inte för att de lovat eller redan köpt biljett eller var tvungna, utan bara för att vi ville.
Trots indoktrinering under mina år som Uppsalabo gick suparkulturen aldrig riktigt in i mig. Jag har fortsatt söka efter brasor. I år firade jag i Västerås. Vi cyklade bort från de centrala delarna av stans eldkorgar ända ut till Hamre. Valborg var en manskör, en brasa, lotterier, öppet hus i scoutstugan, porlinskross och fika.
Och att samlas för att samlas, för att vi ville det.
